Sjuhundra

Vad är Sjuhundra Det gamla häradsnamnet (hundaresnamnet) Sjuhundra har inget med talet sju att göra, utan skrevs tidigast (1291) Søhundari d v s ’sjöhundaret’ vilket är ett passande namn med tanke på de många sjöar som ingår i vattenleden genom hundaret och dess förgreningar. Sjuhundra har bestått av Rimbo, Rö, Fasta, Esterna, Skederid, Riala och en del av Husby socken. Under medeltiden omnämns också socknen Säbohärad, som ibland har tolkats som ett annat namn för Fasta, men som troligen utgjorde den norra delen av Rimbo, ibland kallat Bydingen och där traditioner har funnits bland äldre ortsbor att här ska ha funnits en egen kyrka i äldre tider. Det ursprungliga Sjuhundra omfattade endast socknarna kring vattenlederna från Gavel-Långsjön i nordväst, från Metsjön i väster och från Rösjön i sydväst, vilka sammanstrålade på slätten mellan Skederids och Husby kyrkor. Riala hörde tidigare till Roden och har lagts till detta hundare. Vattenleden har i vår tid blivit kallad ”Sjuhundraleden” efterssom vattenleden, som är livsnerven genom detta hundare, har givit namn åt en förening som verkar för att utforska fornlämningar och bygdehistoria kring vattenleden ”Föreningen Sjuhundraleden”.   Vid kristnandet uppfördes först en kyrka i varje hundare, ofta vid ortens centrala samlingsplats, och den kallas i medeltidslagarna för hundareskyrka, till skillnad från tolftkyrkor, som byggdes senare. Sjuhundra härads äldsta kyrka är Husby-Sjuhundra kyrka från tidigt 1100-tal, som var hundareskyrkan och där runstenar vittnar om förekomsten av en kristen gravplats redan på 1000-talet. Här var häradets gamla samlingsplats, här fanns kungsgården tillhörigt Uppsala öd d v s sveakungens gods i varje härad där hans fogde förvaltade gården och samlade in skatt från hela hundaret. Ännu under 1500-talet är Husby 4 markland krono, men byn var vid denna tid delad mellan Sjuhundra och Lyhundra härader. Enligt en berättelse på bygden gick den gamla häradsgränsen någon km öster om den nuvarande på norra sidan om vattenleden och hela Husby by ska då ha hört till Skederids socken och Sjuhundra härad, liksom vi vet att även de mellanliggande byarna Syninge och Vallby har gjort under medeltiden. Gustav Vasa talar en gång om Skederids Konungs Huseby.

Benämningen hundare

Den fornsvenska sjökrigsorganisationen för krigsflottans bemanning, kallades ledungen och omfattade hela Mellansverige, samt delar av Norrland, Östergötland, Öland och Gotland. Ledungsorganisationen var fullt utvecklad endast i Mälarlandskapen, där det har funnits en indelning i hundaren och skeppslag. Ett hundare motsvarade senare tiders härad och de hundaren som ingick i Upplands folkland skulle förse flottan med fyra skepp vardera. Kuststräckan Roden var endast indelat i skeppslag, rustande ett skepp vardera. Västmanlands hundare var indelat i två skeppslag för lika många skepp. Från Södermanland är det inte känt hur många skepp som skulle utgå från varje hundare. Inom Hälsingelagens område; Hälsingland, Medelpad och Ångermanland fanns en indelning endast i skeppslag (HL KgB VII).

Uppland bildades i samband med Upplandslagens tillkomst 1296 av de tidigare folklanden Attundaland, Tiundaland, Fjädrundaland och Roden. Attundaland har fått sitt namn av att det bestod av åtta hundaren, Tiundaland av att det bestod av tio hundaren, Fjädrundaland av fyra hundaren och Roden har också fått sitt namn av sambandet med sjökrigsorganisationen genom att det troligen utgör bestämd form nom. sing. av det fornsvenska ordet roþer ’rodd’ (Hjärne 1947:28). Att det under vikingatid fanns ett område som kallades Roþrs land, antyds av att detta uttryck synes ha använts i den runrad som ristats på det stora marmorlejonet i Pireus, Atens hamnstad (senare krigsbyte i Venedig), utförd av vittfarna skandinaver. För det Uppländska hundaret gällde följande regel enligt lagen:

”Detta är laga ledung, fyra skepp från varje hundare.”                                                                                                                                   (UL KgB X)

Hundaret skulle bygga och underhålla skeppen, samt också bemanna dessa, liksom även förse besättningen med proviant och vapen. Ledungen var en sjökrigsflotta under konungens ledning. Varje år utlystes på hela landets/folklandets gemensamma ting under vårvintern om ledungen skulle gå ut. Ville kungen skicka ut flottan under sommaren, skulle denna vara bemannad och färdig att avsegla vid pingsttid. Vid en slags mönstring synades manskapet:

”Nu bjuder konungen ut led och ledung, han bjuder ut rodd och redskap; då ska man namnge hamn och stam och skeppshövding och alla roddare.” (UL KgB X).

Benämningen hundare har uppkommit av hund ’ett räknat hundratal’ och hariar ’här’ och har alltså betytt ’här på hundra man’ och kommit att avse det område som ställde upp en här på hundra man. Vissa forskare, som Ambrosiani och Hyenstrand, har ansett att det istället har rört sig om ett räknat hundratal bebyggelseenheter i större distrikt med en äldre benämning hund. Romaren Tacitus berättar år 98 e Kr att germanerna bl a har militära grupperingar på hundra män och att ”vad som ursprungligen har varit ett antal har blivit ett namn och en värdighet”.  Han skriver även om svearna att de är starka genom sina flottor, vilket skiljer dessa från övriga folk som han beskriver. En trolig tolkning av benämningen hundare, är att det ursprungligen avsett det område som kunde ställa upp med hundra roddare till hundarets fyra skepp. En av de äldsta skeppsavbildningarna i Uppland visar ett 12-årat roddskepp. Fyra sådana skepp med 24 roddare och en styrman ger hundra man.

Inom dagens Norrtälje kommun återfinnes en del av det medeltida folklandet Attundaland som hade sitt folklandsting i Folklandstingsstad, Lunda socken. De hundaren (häraden) som hört hit var nämligen Sjuhundra, Lyhundra och en del avLånghundra. Inom kommunen finns också en del av folklandet Tiundaland, vars huvudort var Gamla Uppsala och det är huvuddelen av hundaret Närdinghundra. Givetvis finns också en stor del av det medeltida Roden inom kommunen och det är  Ebo skiplagh (Edebo socken), Haever skiplagh (d v s Häverö socken) Väddö Skiplagh, Bro skiplagh, som bestod av både Bro och Vätö socknar Telgboa skiplagh (Norrtäljeområdet), senare del av Frötuna skiplagh, samt Lo skiplagh.

Fjärding, åtting och socken

Det uppländska hundaret var indelat i fyra fjärdingar och åtta åttingar. Fjärdingarna var sannolikt de skeppslag, vilka skulle rusta var sitt av hundarets fyra skepp, medan åttingarna var mindre och ofta synes ha motsvarat de senare socknarna vid kristnandet. Från Norrtälje kommun är, enligt en genomgång av historikern Birger Lundberg, indelningen i åttingar framförallt bevarad i de kamerala materialet från Sjuhundra härad. Här syns bland annat att Rimbo åtting utgjorde den södra delen av nuvarande Rimbo socken. Kan den norra delen av socknen ha varit Säbohärad, den mystiska socken som nämnes under 1300-talet, men sedan försvinner ur källorna? Det har föreslagits att detta skulle ha varit ett annat namn för Fasta socken (i nuvarande Fasterna). Det förefaller dock osannolikt att Fasta socken ska ha haft två namn. Samtidigt som Säbohärad försvinner i källorna, börjar man skilja på byarna Skälby, genom att kalla den i norra delen av Rimbo socken för Bydings-Skälby och den i södra delen av socknen för Fram-Skälby. Detta skulle kunna förklaras av att de tidigare legat i två olika socknar, som nu sammanslagits, varför man fick behov av ett tilläggsnamn för att kunna skilja dem åt. Äldre bybor i norra Rimbo har berättat om en tradition att en kyrka ska ha funnits i norra Rimbo där Landbroån rinner ut i sjön Skedviken. Framtida undersökningar får utvisa om här verkligen kan ha funnits en kyrka för den försvunna Säbohärads socken.

Hå och hamna

De tidigmedeltida landskapslagarna ger en bild av ett ytterst välorganiserat samhälle, hierarkiskt uppdelat och med en för Europa unik sjömilitär organisation som omfattade nästan alla och närmast kan liknas vid en slags tidig, allmän värnplikt. Ledungsplikten, d v s skyldigheten att deltaga i ledungstågen, omfattade alla jordägande bönder med del i byns jord och var fyllda 20 år i dessa områden (UL KgB 10:1, SdmL RB 2:1, ÖgL GB 3 m fl). De var indelade i ett slags rusthåll, vilka utgjordes av territoriella distrikt kallade hamna, har eller ar, vars invånare hade gemensamt ansvar at låta skyldigheten att delta i utfärder gå på tur bland hamnans ledungspliktiga bönder, liksom att förse sin roddare med mat och vapen. I folklandens hundare kallades det hamna, som uppkommitav begreppet hamleband ’årband på århån (årtullen)´efterssom det rustade en man till platsen vid årbandet på skeppet. I Rodens skeppslag kallas det minsta rustningsdistriktet istället ar, vilket är roslagsmål med h-bortfall för har ’århå’ (årtull).

Provianten, kallad skeppsvist, utgjordes av smör, fläsk och korn. I Upplands folkland var det 8 pund av smör och fläsk (2/3 fläsk, 1/3 smör) och 8 spann korn i en första skeppsvist från varje hamna, samt 6 pund och 6 spann i en andra skeppsvist (UL KgB 10:1). Det pund som har använts har enligt Hafström motsvarat 6,87 kg (1949:47),  d v s ett medeltida lispund. Detta pund var enligt Jansson (1982:60) finns belagt redan 1203 och utgjorde ”en för den internationella samfärdseln i och från Östersjöområdet normerad viktenhet.” Upplandsspannen antages ha motsvarat en genomsnittlig volym på 60 liter (Hafström 1949:47) Skeppsvisten samlades in under ordnade former och enligt en uppgift i 1413 års skattebok skulle detta ske vid Valborgsmässan (Bureus 1886:174). Hafström har dragit paralleller med förhållanden som är kända i norska Viken och anser att den där förekommande vårleidangen  motsvarar första skeppsvisten, utfareleidangen den andra skeppsvisten och den s k hust- eller sylvleidangen som erlades i penningar liksom i Uppland, vid Mikaeli av den tredje skeppsvisten (Hafström 1949:157). Skeppsvisten måste förvaras någonstans mellan Valborg och Pingst. Om detta säger Upplandslagen:

”…Nu skal skepswist utgiöras och til Kunungens wistaehus föras…

”Konungens visthus” får man förmoda låg i närhheten av ledungshamnen, så att provianten var lätttillgänglig då det var dags för avfärd. Följande typer av förvaringsutrymmen för skeppsvisten är tänkbara:

* Visthus av trä

* Kastaler, här tolkade som visthus av sten.

* Ev. vissa kyrktorn som byggts som kastaler och med tanke på förvaring.

Det gamla kyrktornet, numera rivet, i Husby-Sjuhundra kyrka, kan liksom flera kyrktorn, t ex vid Sollentuna ha utgjort ett förvaringstorn för skeppsvisten för Sjuhundra och eventuellt också Lyhundra. Här nedan gick den vikingatida strandlinjen och platsen hade ett utmärkt hamnläge. Lyhundra kan dock ha haft ett sådant förvaringstorn invid den förmodade hamnplatsen i Brosjön vid Stensta. Föregångaren från järnåldern kan ha legat vid Estuna kyrka, där ett vapenförråd har påträffats, vilket vid en närmare arkeologisk undersökning visade sig ha funnits i en slags byggnad.

De vapen som skulle medfölja krigaren kallas folkvapen. Vilka dessa var är utförligast beskrivet i Södermannalagen:

Detta skall vara hamnans vapen: sköld och svärd, spjut och järnhatt. Var hamna skall hava harnesk eller pansar. Var hamna ska också hava handbåge och tre tolfter med pilar” (SdmL T.2)

Under medeltid hade emellertid en elithär inrättats, förlagd på de kungliga slotten och allmogeflottan användes alltmer sällan. Emellertid kom den till användning vid s k korståg över Östersjön för att kristna våra hedniska grannar. Ett av dessa var Birger Jarls Finlandståg, skildrad i Erikskrönikan, där det berättas hur de länge oanvända rostiga svärden tas fram och görs rena:

Mången gammalt fädernessvärd,

som icke på länge varit draget,

blev då ned av nageln taget,

och hjälm och brunja togos fram och fejades rena från rost och damm.

” Efter alla förberedelser berättar sedan krönikan om att det var dags för skeppen att ge sig iväg:

När allt var bragt i rätta laget, blevo snäckor och skutor skjutna från land

” Båtarna som användes i ledungsflottan var lätta, små och grundgående, som vikingaskeppen, till skillnad från de större skepp, som koggar, vilka rekvirerades för att transportera riddare, väpnare och hästar. Viksbåten på Erikskulle museum i Söderby-Karl är av en båttyp som kallas skuta, ett mindre krigsskepp, som också nämnes ovan. Viksbåten är dock betydligt äldre och helt unik, den enda bevarade båten av denna typ från vikingatidens slutskede. Den har sannolikt utgjort en av Lyhundras fyra skepp.