Roslagen

Roden och Roslagen

Roslagen är ett begrepp som vi alla känner till, men inte lika många känner till den historiska bakgrunden, eller vilket område som har avsetts. Benämningen Roslagen är i sig ganska ung, första gången det omtalas som Rodzlagen är 1511. Benämningen har ofta i sen tid använts väldigt löst om en del av skärgården, eller ett område som ungefär motsvarar Norrtälje kommun jämte en del av kusten söderut. Under medeltiden användes i stället namnet Roden och detta var om ett område med delvis väldefinierade gränser, som var indelat i skeppslag, vilket vi till en del känner utsträckningen av (se karta).   Landskapet Uppland skapades i samband med Upplandslagens tillkomst år 1296, då de tidigare landen Attundaland, Tiundaland, Fjädrundaland och Roden sammanslogs till en gemensam lagsaga med en gemensam lag och ting. Ett land, eller folkland, kallades det område som var en egen lagsaga, med egen lag och dessutom gemensamt landsting på en bestämd dag och plats.

Roden behandlades som en förutvarande självständig lagsaga och kung Birger Magnusson betonar i stadfästelsebrevet till Upplandslagen, att dess invånare ska också följa Upplandslagen:

”Vi vilja vidare och bjuda kraftigt, at alla i gemen och envar för sig, som bo i norra Roden, skola följa samma lag utan alla invändningar”

Roden omfattade under högmedeltid enligt källorna hela kuststräckan från södra Gästrikland, där Hille, Hamrånge och halva Valbo räknades hit, Upplandskusten söderut till Stockholm och en bit in i Mälaren åtminstone till Ekerö, som utgjorde ”Loghbo skiplagh”. Huruvida Roden även omfattat områden söder om Stockholm har varit och är fortfarande en het diskussionsfråga. Ett avsnitt i Upplandslagen säger:

Roþin liggær .j. lanzlaghum, aldær þæn owæn stokholm ær” (UL ÞB XIII)

Avsnittet har tolkats som att Roden ligger norr om Stockholm, eller att den del av Roden som ligger norr om Stockholm hör till landslagens område. Vilken del av Norrtälje kommun räknades under medeltiden till Roden? Längst uppe i norr har Ebo skiplagh, d v s Edebo socken och Hæver skiplagh, d v s Häverö socken, omtalats. Härefter följde Väddö Skiplagh bestående av socknen med samma namn och Bro skiplagh, som bestod av både Bro och Vätö socknar. Det gamla namnet för skeppslaget vid Norrtälje var Telgboa skiplagh, vilket senare tillsammans med Länna och Frötuna socknar ingick i Frötuna skiplagh. Riala med Roslagskulla socknar längst i söder i kommunen utgjorde Lo skiplagh, där namnen Losjön och Loån är minnen av detta, men Roslagskulla kom senare att tillhöra Åkerbo skiplagh, idag i Österåkers kommun och Riala räknades senare till Sjuhundra härad.

De inre delarna av Norrtälje kommun hörde till Attundaland Hit hörde bl a Sjuhundra, Lyhundra och Långhundra. Området nordväst hörde till Närdinghundra i folklandet Tiundaland.

Rodens uppkomst

Roden omtalas i Upplandslagen som ett område indelat i skeppslag där varje skeppslag ska bygga och utrusta ett skepp till kungens krigsflotta. Här finns också mindre rustningsdistrikt ar omnämnda, där benämningen uppkommit av det fornsvenska ordet ar ’åra’, vilka skulle rusta en man till platsen vid åran på krigsskeppet.   Många forskare anser att Roden uppkommit relativt sent, under medeltiden genom att ett skeppslag avsöndrats från ett innanförliggande hundare (härad), som t ex Erland Hjärne, som menar att Edbohärad avskiljts från Närdinghundra, liksom Lo skeppslag från Sjuhundra. Mot detta har Larsson invänt att de minsta hundarena i Uppland saknar gräns mot Roden.

Begreppet Rod omnämns emellertid redan under vikingatid i runinskrifter. Det har ibland tolkats som området Roden. Sålunda har inskriften på Hovgårdsstenen på Adelsö från 1000-talet tolkats av historikern Erland Hjärne enligt följande:

Tyd du runorna! Rätt lät rista dem Tolir, bryte i Roden, åt konungen

Tolir kan alltså ha varit kungens förvaltare, bryte, i området Roden, som i så fall redan vid denna tid utgjort en självständig del av riket. Den medeltida Östgötalagen skiljer på  iarls bryti i roþzs bo och kunungxs bryti i upsala bo (ÖgL DrB XIIII §1). Mycket talar för att kungen upplät förvaltningen av Roden på jarlen, sin närmaste man. Till upsala bo, d v s Uppsala öd, hörde de kungsgårdar som i nästan varje härad burit namnet Husaby/Husby, ägda av kungen och förvaltade av kungens fogde. De till roþzs bo hörande godsen har inte efterforskats i lika hög grad, men på strategiska platser finns här bo-gårdar t ex på Lidingö, vilka kan ha tillhört dessa gods och utgjort Rodens huvudgårdar. I Åkerbo skeppslag används namnet Husby på kungsgården i nuvarande Österåkers socken. I Norrtälje kan Bryggården (brytegården) ha utgjort en sådan huvudgård i det gamla Telgboa skeppslag. Troligen kan en del frälsegårdar också ha utgjort förlänade kronogods inom området.

Den allra mest spännande runinskriften, som möjligen omnämner Roden, är dock den som finns som graffitti på det stora och ståtliga marmorlejonet som en gång stod i vid hamnen i den grekiska hamnstaden Piraeus utanför Aten, men som sedan hamnat som krigsbyte i Venedig. I den skadade inskriften kan man bl a uttyda roþrs lanti , som hemområdet för de vikingatida resenärer som ristat runraden. Det är svårt att tolka inskriften på annat sätt än som ’landet (landskapet) Roden’ och som ett minne av rospiggarnas långväga resor.

Rospiggar och ruser

Den gamla benämningen rospiggar, går troligen tillbaka på ett Roþsbyggiar och har betytt ’invånare i Roden’, eller ’skeppslagsbor’.  Ordet rodr ’rodd’ ligger bakom också den finska benämningen på östra Mellansverige Ruotsi och den i framförallt östra Europa vid denna tid använda folkslagsbeteckningen rus om en del av svearna.  Kan det vara så att dessa rus, som enligt många forskare idag varit delaktiga vid Rysslands uppkomst, är invånarna i Roden? Beteckningen rus gav upphov till namnet Rossija ’Ryssland’.   Vad vet vi om Rus? Den senaste och mycket grundliga undersökningen i frågan har gjorts av professor Wladyslaw Duczko vid Warsawas universitet. Den första gången vi hör talas om Rus är i Saint Bertains annaler för år 839 e Kr, där en delegation från den bysantinska kejsaren Teofilos kommer till den frankiska kejsaren Ludvig den Fromme i Ingelheim. Medföljande i expeditionen var några män som kallade sig Rhos och som hade kommit andra vägar till Konstantinopel, vilka nu var för farliga att återvända på p g a stridigheter där, så att de istället ville färdas till sitt hemland genom kejsar Ludvigs rike. När han fick höra att dessa var svear, ville han inte släppa igenom dem först. Han kände väl till svearna, eftersom det var han som hade skickat aposteln Ansgar dit några år tidigare och misstänkte att detta grannfolk till danskarna som börjat härja i Västeuropa, var spioner, så han lät ta dem i förvar. Vad som hände med ruserna vet vi inte, men troligen fick de fortsätta. En hög bysantinsk militär som medföljde var patrikios Thedosius och hans sigill har blivit funna i Ribe, Hedeby och Tissø i Danmark. Han var en av de högsta dignitärerna i det bysantinska riket utanför den kejserliga familjen och en patrikios var den som hade ansvaret bl a för den kejserliga flottans utrustning. Sigillen användes på brev med konfidentiell information för att bekräfta dessas autencitet. Sigillen hittades på platser där viktiga ledare tillhörande den danska kungliga familjen bodde och breven har alltså öppnats här för ett speciellt syfte. En möjlighet som Duczko diskuterar är att orsaken till Rus besök hos den bysantinske kejsaren, var att båda parter var intresserade av ett avtal som innefattade både handel och militär hjälp. Byzans var vid denna tid upptaget med att ta itu med en expanderande muslimsk aggression och man hade hört om nordbornas färdigheter i strid och kan ha önskat införliva en del av dessa med de bysantinska trupperna, kanske som en början till den avdelning som senare blev det s k väringagardet. Rhos kan ha fungerat som budbärare till danskarna med förslag att dessa skulle bli allierade med grekerna och hjälpa dessa mot Saracenerna. I Danmark fanns redan den från Sverige fördrivne kung Anund. Sedan har man fortsatt till Birka och vidare till Rurikovo Gorodische vid Novgorod i Ryssland, emedan man på båda dessa platser har påträffat bysantinska mynt från tiden, som möjligen har samband med dessa händelser.

Sägnerna om folket rus och deras roll vid det ryska rikets uppkomst skrevs ner redan på 1100-talet av en munk i Kiev vid namn Nestor, i form av en mycket detaljerad krönika, kallad Nestorskrönikan efter honom. Han berättar att varjager, d v s Skandinaver, var i Ryssland under 800-talet. För år 859 e Kr och 862 e Kr berättas följande:

”859 .
Varjagerna från andra sidan havet tog skatt från tjuderna och från slaverna, från mererna, från vepserna och från krivitjerna. Medan kozarerna tog skatt från poljanerna, severerna och vjatitjerna – de tog ett vitt ekorrskinn per härd.

862.
De jagade bort varjagerna över havet och gav dem ingen skatt och började själva härska. Men det fanns ingen rätt bland dem och släkt reste sig mot släkt och det blev inbördes kamp emellan dem och de började kriga mot sig själva. Och de sade till varandra: ”Låt oss söka oss en furste som skall härska över oss och döma rätt.” Och de drog över havet till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallades ruser på samma sätt som andra kallas svear, andra åter normanner och angler och ytterligare andra för goter – på samma sätt även dessa. Och tjuderna, slaverna, krivitjerna och vepserna sade till ruserna: Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.” Och man valde tre bröder med deras släkter och de tog med sig alla ruserna och kom. Den äldste, Rurik, bosatte sig i Novgorod, den andre, Sineus, bosatte sig vid Beloozero, och den tredje, Truvor, i Izborsk. Och efter dessa varjager fick det rusiska landet sitt namn: folken i Novgorod är av varjagisk släkt, tidigare var de slaver. Två år senare dog Sineus och hans bror Truvor. Och Rurik tog makten och förlänade åt sina män olika städer – en fick Polotsk, en Rostov och en annan Beloozero. I dessa stä-der är varjagerna inflyttare, medan de ursprungliga invånarna i Novgorod var slaver, i Polotsk krivitjer, i Rostov merer, i Beloozero vepser, i Murom muroma; och över dem alla härskade Rurik.” 

Översättning av Gabriella Oxenstierna, 1998

Krönikan fortsätter med att berätta hur riket utvidgas österut till Murom och senare söderut efter Ruriks död av Oleg, som var förmyndare för Ruriks minderåriga son Igor. Oleg gjorde Kiev till rikets nya huvudstad och Igor efterträdde honom år 913.  Även om krönikan har nedtecknats ett par hundra år efter händelserna, tycks det ändå finnas en kärna av sanning. På de platser som anges och många andra platser i Ryssland finns skandinaviska, framförallt mellansvenska, föremål i kulturlager och gravar på enstaka platser redan från 700-talet, som i den gamla staden Staraja Ladoga, där de skandinaviska föremålen finns med redan i de äldsta kulturlagren. På de flesta platser kommer de skandinaviska fynden under 800- och 900-talen. Vid Novgorod, där Rurik först ska ha slagit sig ned, finns de tidigaste Skandinaviska lämningarna vid en liten ort nära staden som heter Rurikovo gorodische ’Ruriks stad’, där det ryska ordet för stad gorod är nära den fornsvenska benämningen gård för stad, som i det gamla svenska namnet på denna stad Holmgård, liksom Miklagård ’den stora staden’ för Konstantinopel (dagens Istanbul).

På motsatt sida om floden Wolchow vid Staraja Ladoga, har Skandinaver begravt sina döda i båtgravar, på samma sätt som i Mellansverige under denna tid. Båtarna är av samma storlek, typ och byggnadssätt som Viksbåten från Söderby-Karl, liksom de som finns i de svenska båtgravarna och har varit av samma typ, men där endast nitarna finns kvar. Viksbåten, där större delen av skrovet av ek också är bevarat, är därigenom ett unikt fynd inom svensk arkeologi. Den kan idag beskådas på Erikskulle museum, inte långt från fyndplatsen på Söderängen vid Viks by. Experiment har visat att denna typ av mindre båtar var lätta och därigenom mest lämpade för de grunda, ryska floderna och de enda som var möjliga att dra på land förbi de många forsar som bl a fanns vid den handelsväg som etablerats ”från Varjagerna till Grekerna”, d v s från Skandinavien till det Bysantinska riket. Den rekonstruerade Viksbåten väger utan utrustning endast ca 500 kg och var genom sin lätthet så grundgående att den kunde ros och seglas längs de många floder österut, där man hittat spår av svearnas färder, Neva, Wolchow, Lovat, övre Volga med flera bifloder, liksom många andra floder ända bort till trakterna öster och söder om Kaspiska havet, ända till Bagdad. Arabiska, bysantinska, georgiska m fl historiska källor berättar att Rus till skillnad från andra folk kom med båt längs dessa floder för att härja eller handla. Spår av järnnitade båtar av Viksbåtens typ har återfunnits bl a i gravhögar vid Gnedzdovo nära Dnepr, utanför staden Smolensk, liksom i gravar längs Volgas bifloder.